Jag tog mig runt Vallentunasjön tillsammans med 215 andra deltagare igår, då andra upplagan av Runrundan gick av stapeln. Det bjöds på ett bra arrangemang och ett trevlig väder att springa i. Största problemet skulle inte helt oväntat visa sig bli alla backar.
Prognosen innan loppet varnade om regn, men det blev istället bara molnigt och kring 17 grader, dvs väldigt fina förhållanden för att springa. Jag anlände i god tid innan loppet och kunde avslappnat byta om och värma upp.
Eftersom jag aldrig kört ett lopp över 5km så var det här något som jag visste skulle bli tufft, speciellt då jag inte alls kört så många långpass inför loppet som jag skulle behöva. Men jag ville ändå satsa och gick ut i ett rätt högt tempo. Det är helt enkelt min stil, men jag måste lära mig att göra tvärtom, tror verkligen på att sikta på en negativ split i sådana här lopp.
Det gick hur som helst riktigt bra i runt en mil, sen började det gå tyngre och tyngre. Backarna var inte att leka med efter ett tag, vilket jag visste på förhand, men jag blev ändå nästan förvånad över hur tungt det gick till och från. För det var verkligen inte bara banan som gick upp och ner, det gjorde även mitt tempo. Högt ibland, för att gå riktigt långsamt en stund, som i sin tur byttes ut mot högt tempo igen då jag fick för mig att jag hade fått ny energi. Så skulle det fortsätta hela vägen in i mål.
Så här ser banprofilen ut för loppet, man ser tydligt alla backar vilket gör loppet till en tuff utmaning. Inte direkt ett lopp att sätta personbästa på kanske, men däremot riktigt utmanade och roligt. Intressant var att mot slutet så sa varje funktionär att nu är det bara utför in till mål, varpå man svängde runt en kurva för att mötas av ännu en backe. :-)
Lärde mig också att jag inte kan dricka ur en mugg medan jag springer. Första försöket slutade med att jag slängde sportdrycken över hela mig, men inte i munnen. Resterade tillfällen som det bjöds på sportdryck tog jag det lugnt och gick medan jag drack. Antog att energin skulle betyda mer för mig än den tid jag tappade på att gå. Något att träna på för framtiden.
Min målsättning var att ta en guldmedalj, som delades ut till alla som sprang på under 1h 24 min. Det såg ut att gå hur lätt som helst första halvan, sedan började tempot som sagt att sjunka och minuterna passerade helt plötsligt väldigt snabbt, mycket snabbare än kilometrarna. Mot slutet räknade min trötta hjärna ändå ut att jag skulle kunna klara det om jag höjde tempot lite. Vilket jag lyckades med, innan vänster lår började gnälla och gav ifrån sig en krampliknande känsla. Det ledde till ett litet stopp och några meter promenad, men tack och lov så blev det inte värre än så. Gasade allt jag hade sista 1-2 km in mot målet och tog mig till sist in på 1h 23min 54 sek, hela 6 sekunder till godo! Man kan se det som flyt, men jag väljer att se det som ett oerhört välplanerat och utfört lopp. :-)
I övrigt gillade jag hela arrangemanget, det var knattelopp innan vilket alltid gör mig på gott humör. En speaker som höll igång, välorganiserat med nummerlappar, avdragskläder och värdesaksinlämning. Omklädningsrum i nära anslutning var också toppen. Massor av duktiga och trevliga funktionärer kring banan, dels de som skötte passagerna vid trafikerade vägar (vilket dom gjorde riktigt bra!) och dels de som delade ut tilltugg. Trevligt omhändertagande efteråt med sportdryck, banan mm. Och en goodiebag med lite småsaker samt en resa till Mariehamn, vilket inte hör till vanligheterna.
Helt enkelt ett lopp som jag varmt kan rekommendera för de som vill köra en tuff halvmara.
Är oerhört nöjd med min insats och riktigt glad att jag knep en guldmedalj, loppet var en toppentillställning och jag funderar på att köra igen nästa år. Förutsatt att jag antingen kört mer backträning eller att dom drar en plattare bana, vilket jag antar leder till att jag måste börja backträna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar